Titeln för idag är något en väldigt trevlig människa flinande menade att han skulle föreviga genom en tatuering. Jag vet inte om han någonsin gjorde det, men jag gillar tanken bakom, som vi diskuterade; utan synd, ingen förlåtelse. Och förlåtelsen är då vi tas upp i Guds famn...
Jag ska alltså försöka ge mig in på ett om möjligt ännu mer infekterat område än Bibeln, nämligen synden och vår syn på synden idag. Både inom kyrkliga kretsar och utanför dem diskuteras det om man verkligen kan stå kvar bakom synd-begreppet, om man inte borde ta bort syndabekännelser från mässan och renandet från synden i dopet. Synd är ett skrämmande begrepp som lätt associeras till skam, överhetens förbud och utpekande av människor som inte passar in i samhället. Ett sådant fenomen skulle jag också vilja rensa bort! Det är ett synd-begrepp som förminskar människan och uppför en hierarki mellan "bra" och "dåliga" människor. Men ser man närmare på fenomenet (med den betydelse vi ger det idag) så är det snarare en rest från den tid då kyrkan och kristendomen var ett redskap för att hålla samman ett homogent samhälle. Människor skulle vara enkla, prydliga, lydiga och passa in i en färdig ram; allt utanför den ramen var skadligt för samhället och därmed synd. Något att utrota för att göra människor bättre. Synd är isåfall att inte bete sig som man ville att folk skulle bete sig på 1800-talet i sverige...
Men kristendom handlar inte om att återuppbygga någon historisk era. Varken Jesu tid, medeltiden eller 1800-talet. Vi ska lära oss av historien för att slippa göra samma misstag ;)
Så, vad är synd?
Jag säger så här: synd är skadligt, destruktivt beteende.
Att stjäla är inte synd för att det är kriminellt utan för att det skadar den man stjäl från, skapar oro, misstänksamhet och i längden ger kyligare relationer mellan människor. Otrohet är synd, inte för att det är sexuell utlevnad utan för att det skadar relationen mellan två älskande.
Det viktiga är inte när/hur/med vem man ligger, om man dricker alkohol, kör mot rött, röker eller svär. Det viktiga är att man ser till sina handlingar och ser vilka som var skadliga eller själviska, erkänner deras existens och att de var dåliga. Människor som trotsigt sätter hakan i vädret och exklamerar "Jag har minsann inte gjort något fel" skrämmer mig, för de sprider runt sig en tanke om att varje människa inte är moraliskt ansvarig och en sådan tanke urholkar vår framtid: om vi inte ständigt försöker bättra oss kommer vi göra samma misstag om och om igen och det förstör vår värld, både fysiskt och själsligt.
Tyvärr, om ingen annan vågar säga det till dig så säger jag dig; jo, du har felat. Det har vi alla. Varje dag. Vi kan alltid vara mer generösa, våga mer, älska mer, hata mindre, gnälla mindre och göra något mer för en bättre värld. Det gäller de små sakerna likväl som de stora, att vara oartig mot busschauffören eller låta ens företag dumpa kemikalier i havet...
Här är det lätt att slå ifrån sig för det känns så tungt, så svårt. Att ständigt bära kunskapen om sina fel och brister blir ett ok som skaver. Som kristen (eller troende av annat slag, säkerligen) kan man inte lägga av sig det oket, vi bär ett extra samvete som vi inte kan fly från eller blunda för. Men där finns också något som hjälper att bära det oket och rätar ut krokiga ryggar.
Förlåtelsen.
Varje vecka får jag chansen att stå axel vid axel med andra människor och tillsammans bekänner vi våra synder. Vissa kommer till mässan med misshandel och drogmissbruk i bagaget, andra har kanske bara snäst åt sina föräldrar men alla står helt jämställda. Mässan har tillomed en förberedd syndabekännelse skriven, som blivit läst av hög som låg, kvinna som man, ung som gammal sedan urminnes tider. Vi vet alla att du har syndat, för det har vi med, det är en del av att vara människa och det mest normala du kan tänka dig. Synd ger dig inte ett mindre värde som människa, du är alltid välkommen, alltid en del av gemenskapen, du är alltid älskad.
Här gör vi en symbolisk rening, men vad det egentligen innebär är att vi ser till oss själva, ser våra brister och våra fel, accepterar dem för vad de är och upprepar "jag har felat, men jag är ändå älskad och värdefull" och blickar sedan framåt; nu vet jag vad som är dåligt så jag kan leva bättre.
Sen kliver man ut i världen igen, trygg i förvissning om att man kommer synda även de dagar som kommer och att Gud kommer vänta på en med öppna armar även då.
