Efter timmar av kamp för att återfå användarnamn, lösenord, rätt uppgifter osv... Voilá! (Eller som vi riktiga människor säger: ÄNTLIGEN!)
Har inte skrivit i bloggen på jättelänge, till min egen besvikelse. I vintras var jag sjuk och helt håglös, i våras var jag upptagen med att försöka återfå mitt liv... resten har bara varit skrivkramp antar jag. Kanske en släng av hjärnkramp också.
Idag var jag på söndagsgudstjänst i kyrkan närmast där jag bor. Eftersom det är mitt i sommaren och även präster och diakoner har rätt att ligga i hängmattan några veckor då var gudstjänsten ledd av lekmän (alltså helt vanliga människor, som ställer upp ideellt). Det var lite haltande ibland, lite falsksång och såklart ingen nattvard - men på det stora hela var det fint och ganska mysigt, med en känsla av att vi alla församlade verkligen tillbad "hellre än bra". Det var hjärtats bön som var det viktiga, inte den yttre formalian. Visserligen är jag en succer för uråldrig liturgi, dånande körer och det flyt som bara år av erfarenhet kan ge, men ibland är det fint att minnas att det är människor det handlar om under all pompa och ståt.
Och det lät mig börja tänka på vad som kallas "det allmänna prästadömet". Luther lyfte fram tanken på att alla döpta är delaktiga av kristi lära på jorden, har rätten och ansvaret att sprida tron och står i direkt förbindelse med Gud. Det specifika prästämbetet är de som handhar nådemedlen (dop, nattvard, predikan) men är inte de som bär nycklarna till frälsningen, den kan var och en nå. Vissa uppgifter är för de som har kallelsen och träningen, men inför Gud är vi jämlika, ingen heligare än någon annan.
Det är så man får en tår i ögat av glädje över att tillhöra en sådan tradition...
Men nu ska jag sluta vara självgod och gå å göra något vettigt. Diska kanske.
Nästa gång ska jag kanske skriva om min senaste kärlek: Pilgrimsteologi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar