Hur man än vrider på det så är kristendomen en ganska dödsfokuserad religion. Inte så att döden är något i sig eftersträvansvärt eller heligt (ordet dödskult är visserligen tufft, men knappast applicerbart eftersom vi anser oss ha vunnit över döden), men döden är inte förknippad med slutet och mörkret utan med en ny början och med frihet. Precis som självaste Jesus i sitt liv var en viktig lärare och grundaren av en livsbejakande ideologi så var ändå hans verkliga storhet i hans död och uppståndelse. Genom sin död besegrade han döden och öppnade dörrarna för evigt liv.
Jag har alltid funnit något väldigt livsbejakande i denna smått morbida övertygelse. Vi lever inte våra liv i rädslan för att de ska ta slut. Man kan låta regnet slå en i ansiktet, ännu leende i visshet om att det är övergående. Man kan njuta soliga dagar sittandes i skuggan förvissad om att det bara är en vag försmak av det som komma skall. "Lev varje dag som om den vore din sista" heter en sån där klycha... Med en acceptans om att döden närmar sig finner vi en frihet att leva ut livet till fullo.
Är jag rädd för döden? Jag har fått frågan ett par gånger och det är ju inte helt lätt att svara på innan man står där vid avgrunden... Men njae, jag är inte rädd för -döden-. Däremot är jag rädd för -att dö-, den instinkt som alla har att undvika fara och smärta. Jag är precis som alla andra (antar jag) rädd för att det ska göra ont och ångesten ska vara det sista man känner i livet, och såklart att skiljas från alla mina nära och kära. Men när det kommer till kritan så är jag inte rädd för att lämna livet bakom mig och passera till den okända andra sidan. Det är något som jag, i sinom tid, ser fram emot. Att uppgå i ljuset, att bli hel i Guds famn. I mitt liv firar jag segern över döden.
Och om ni inte tror på mig så lyssna på en klok och talangfull man från andra sidan pölen som uttrycker det på föredömligt sätt:
Johnny Cash – Ain't No Grave
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar