Vittnesbörd

Uttrycket vittnesbörd innebär att man berättar för andra om sina andliga upplevelser, främst om när man blev -frälst-, alltså när man träffade Gud för första gången. Detta fenomen är vanligt inom frikyrkor och kristna församlingar med lite mer Hallelujah! Vad man brukar kalla Hallelujah-kristna. Inte så att jag anser det vara något dåligt med att ropa halleluja och sträcka på armarna, det är bara inte min stil.... Jag skulle inte känna mig bekväm med det. Inom SvK är det inte så jättevanligt, snarare finns det en stämning av att det är lite fult att prata om sin gudstro, speciellt inför folk som inte delar den, som känner sig påhoppade, utsatta för "mission". Och så känner ju jag också, som att jag stör folk och kommer och ifrågasätter deras sätt att leva genom att berätta om mitt. Som ett stort fan av integritet vill jag inte att folk ska känna sig påhoppade. Men jag ser en poäng med vittnesbörd: Det här är vem jag är och jag skäms inte för det, jag är inte rädd för att stå upp för det.

Sååå... barn av min tid som jag är valde jag ett annat medium för min vittnesbörd: Facebook. Faktiskt känns det helt rätt. Det når ut till en ganska vid krets men alla är något mer än fullständiga främlingar, och folk väljer själv om de vill gå in och läsa, det ligger på min sida och inte någon annans. Hittils har jag fått ganska många positiva kommentarer...

Här är min vittnesbörd, version 1.0:

Jag tror inte på Gud för att någon har sagt det åt mig. Inga argument eller fakta eller citat fick mig att övertygas om hans existens. Tron är kärlek och tillit och det kommer innifrån. Hos mig är han alltid nära och fyller mitt hjärta, Gud är verkligare för mig än vad många människor är.
Gud kom till mig när jag var desperat och tvivlade på meningen med livet, eller så har han alltid funnits där men det krävdes drastiska omständigheter för att jag skulle släppa barriärer av förnuft, uppfostran och självbild och faktiskt se honom. Med honom kom ett perspektiv som är större än mig, större än idag och större än livets ramar. När jag såg honom såg jag hur vacker världen är, hur full av möjligheter, drömmar och kärlek den är. När jag såg honom såg jag hur älskad jag är, hur liten och obetydlig och ändå oändligt älskad jag är...
Tvivel är en del av varje relation och visst tvivlar jag på Gud precis som jag tvivlar på mig själv då och då. I det fria valet ingår både frihetens välsignelse och ensamhetens kalla tyngd. Jag väljer Gud på nytt varje dag. Inte för att jag -tror- på hans existens, utan för att jag älskar honom.
Varje dag ger jag av mig själv till honom i glädje, och varje dag tar jag emot ett överflöd av kärlek och frid. Varje dag underlåter jag att vara den bästa jag kan vara, jag gör inte goda saker jag borde och gör dåliga saker jag itne borde göra. Och varje dag blir jag förlåten, sedd och stärkt att bli en bättre människa. Gud är inte pekpinnen, Gud är en trygg stödjande hand som alltid hjälper mig att hålla balansen i stormen.
Amen.