Åter i spåret... internetspåret alltså

Efter timmar av kamp för att återfå användarnamn, lösenord, rätt uppgifter osv... Voilá! (Eller som vi riktiga människor säger: ÄNTLIGEN!)

Har inte skrivit i bloggen på jättelänge, till min egen besvikelse. I vintras var jag sjuk och helt håglös, i våras var jag upptagen med att försöka återfå mitt liv... resten har bara varit skrivkramp antar jag. Kanske en släng av hjärnkramp också.

Idag var jag på söndagsgudstjänst i kyrkan närmast där jag bor. Eftersom det är mitt i sommaren och även präster och diakoner har rätt att ligga i hängmattan några veckor då var gudstjänsten ledd av lekmän (alltså helt vanliga människor, som ställer upp ideellt). Det var lite haltande ibland, lite falsksång och såklart ingen nattvard - men på det stora hela var det fint och ganska mysigt, med en känsla av att vi alla församlade verkligen tillbad "hellre än bra". Det var hjärtats bön som var det viktiga, inte den yttre formalian. Visserligen är jag en succer för uråldrig liturgi, dånande körer och det flyt som bara år av erfarenhet kan ge, men ibland är det fint att minnas att det är människor det handlar om under all pompa och ståt.
Och det lät mig börja tänka på vad som kallas "det allmänna prästadömet". Luther lyfte fram tanken på att alla döpta är delaktiga av kristi lära på jorden, har rätten och ansvaret att sprida tron och står i direkt förbindelse med Gud. Det specifika prästämbetet är de som handhar nådemedlen (dop, nattvard, predikan) men är inte de som bär nycklarna till frälsningen, den kan var och en nå. Vissa uppgifter är för de som har kallelsen och träningen, men inför Gud är vi jämlika, ingen heligare än någon annan.
Det är så man får en tår i ögat av glädje över att tillhöra en sådan tradition...
Men nu ska jag sluta vara självgod och gå å göra något vettigt. Diska kanske.

Nästa gång ska jag kanske skriva om min senaste kärlek: Pilgrimsteologi

Lästips!

I väntan på tid och inspriation för nästa bloggteologiska djupdykning så kommer här lite tips på böcker för den som är intresserad av kristen tro och tradition.

Den första är såklart Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Själv har jag aldrig tagit mig igenom hela från pärm till pärm utan läser den lite som jag läser poesi, slår upp några sidor på måfå, läser lite eller mycket, kontemplerar, går tillbaka och läser igen, hoppar vidare...

Ljus av Ljus - läsning av en kristen bekännelse är en fin och ganska lättläst bok som går igenom grunderna inom just kristen tro utifrån de nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen från år 381. Skriven av flertalet teologer med Ola Sigurdsson som redaktör.

Luther själv - hjärtats och glädjens teolog av Birgit Stolt. Om man vill utveckla syen på vad just lutheranismen innebär, vilken plats den fått idag och hur det skiljer sig från grunderna. Speciellt intressant är första och sista kapitlet, om man inte är speciellt intresserad av de historiska bitarna.

För den som känner att lite grundläggande koll på Bibelvetenskap vore bra att kunna lägga till allmänbildningen så vill jag rekommendera Det trovärdiga vittnet av Tord Fornberg. Lättläst genomgång av vad de senaste rönen inom historisk-kritisk forskning säger om de första kristna och deras texter.

En överraskande intressant läsning hittade jag i boken Folkkyrkans gränser - en teologisk analys av övergången från statskyrka till fri folkkyrka av Thomas Ekstrand (enligt regeln "ju längre och krångligare titel och tråkigare omslag, desto bättre innehåll" måste detta vara världens toppenbok...). Boken handlar visserligen mycket om de olika stegen och utredningarna som ledde fram till kyrkans och statens skillsmässa år 2000... det kan man ju hoppa över. Men övriga kapitel behandlar just fenomenet folkkyrka; vad det innebär, politiska och praktiska implikationer, hur folkkyrkan kan fungera i ett pluralistiskt samhälle os.v.

Och sist men absolut inte minst, boken som just nu är vad jag läser i badet: Jag har inte sanningen, jag söker den av KG Hammar och Ami Lönnroth. En fantastisk bok om en fantastisk gestalt. KG Hammar bemyndigar en bred massa med sin öppenhet och dialogiserade tro. Genom att bjuda in snarare än avgränsa har många som tidigare kännt sig utanför nu blivit inkluderade att dela den kristna gemenskapen.

No sin - no salvation

Titeln för idag är något en väldigt trevlig människa flinande menade att han skulle föreviga genom en tatuering. Jag vet inte om han någonsin gjorde det, men jag gillar tanken bakom, som vi diskuterade; utan synd, ingen förlåtelse. Och förlåtelsen är då vi tas upp i Guds famn...

Jag ska alltså försöka ge mig in på ett om möjligt ännu mer infekterat område än Bibeln, nämligen synden och vår syn på synden idag. Både inom kyrkliga kretsar och utanför dem diskuteras det om man verkligen kan stå kvar bakom synd-begreppet, om man inte borde ta bort syndabekännelser från mässan och renandet från synden i dopet. Synd är ett skrämmande begrepp som lätt associeras till skam, överhetens förbud och utpekande av människor som inte passar in i samhället. Ett sådant fenomen skulle jag också vilja rensa bort! Det är ett synd-begrepp som förminskar människan och uppför en hierarki mellan "bra" och "dåliga" människor. Men ser man närmare på fenomenet (med den betydelse vi ger det idag) så är det snarare en rest från den tid då kyrkan och kristendomen var ett redskap för att hålla samman ett homogent samhälle. Människor skulle vara enkla, prydliga, lydiga och passa in i en färdig ram; allt utanför den ramen var skadligt för samhället och därmed synd. Något att utrota för att göra människor bättre. Synd är isåfall att inte bete sig som man ville att folk skulle bete sig på 1800-talet i sverige...

Men kristendom handlar inte om att återuppbygga någon historisk era. Varken Jesu tid, medeltiden eller 1800-talet. Vi ska lära oss av historien för att slippa göra samma misstag ;)

Så, vad är synd?
Jag säger så här: synd är skadligt, destruktivt beteende.
Att stjäla är inte synd för att det är kriminellt utan för att det skadar den man stjäl från, skapar oro, misstänksamhet och i längden ger kyligare relationer mellan människor. Otrohet är synd, inte för att det är sexuell utlevnad utan för att det skadar relationen mellan två älskande.
Det viktiga är inte när/hur/med vem man ligger, om man dricker alkohol, kör mot rött, röker eller svär. Det viktiga är att man ser till sina handlingar och ser vilka som var skadliga eller själviska, erkänner deras existens och att de var dåliga. Människor som trotsigt sätter hakan i vädret och exklamerar "Jag har minsann inte gjort något fel" skrämmer mig, för de sprider runt sig en tanke om att varje människa inte är moraliskt ansvarig och en sådan tanke urholkar vår framtid: om vi inte ständigt försöker bättra oss kommer vi göra samma misstag om och om igen och det förstör vår värld, både fysiskt och själsligt.
Tyvärr, om ingen annan vågar säga det till dig så säger jag dig; jo, du har felat. Det har vi alla. Varje dag. Vi kan alltid vara mer generösa, våga mer, älska mer, hata mindre, gnälla mindre och göra något mer för en bättre värld. Det gäller de små sakerna likväl som de stora, att vara oartig mot busschauffören eller låta ens företag dumpa kemikalier i havet...

Här är det lätt att slå ifrån sig för det känns så tungt, så svårt. Att ständigt bära kunskapen om sina fel och brister blir ett ok som skaver. Som kristen (eller troende av annat slag, säkerligen) kan man inte lägga av sig det oket, vi bär ett extra samvete som vi inte kan fly från eller blunda för. Men där finns också något som hjälper att bära det oket och rätar ut krokiga ryggar.
Förlåtelsen.
Varje vecka får jag chansen att stå axel vid axel med andra människor och tillsammans bekänner vi våra synder. Vissa kommer till mässan med misshandel och drogmissbruk i bagaget, andra har kanske bara snäst åt sina föräldrar men alla står helt jämställda. Mässan har tillomed en förberedd syndabekännelse skriven, som blivit läst av hög som låg, kvinna som man, ung som gammal sedan urminnes tider. Vi vet alla att du har syndat, för det har vi med, det är en del av att vara människa och det mest normala du kan tänka dig. Synd ger dig inte ett mindre värde som människa, du är alltid välkommen, alltid en del av gemenskapen, du är alltid älskad.
Här gör vi en symbolisk rening, men vad det egentligen innebär är att vi ser till oss själva, ser våra brister och våra fel, accepterar dem för vad de är och upprepar "jag har felat, men jag är ändå älskad och värdefull" och blickar sedan framåt; nu vet jag vad som är dåligt så jag kan leva bättre.
Sen kliver man ut i världen igen, trygg i förvissning om att man kommer synda även de dagar som kommer och att Gud kommer vänta på en med öppna armar även då.

Bibeln. Eller... BIBELN

Det finns egentligen många ämnen inom den kristna tron som jag tycker är långt mer intressanta och betydelsefulla än just Skriften, men det står också klart att dessa texter är en djup ravin mellan troende och icke-troende. När man presenterar sig som kristen är det genast många som associerar till Bibelcitat om att stena häxor och homosexuella, till att förneka evolutionen och tro att all världens djur en gång fick plats på en båt... Det är vanligt med ingångsparametern "men om du är kristen så MÅSTE du ju tro på allt som står i Bibeln, eller hur?". Dessutom är det en brännhet fråga mellan olika kristna inriktningar, hur man ser på Bibeln och hur man tolkar den (eller inte tolkar den). Så jag ska försöka ge min syn på frågan.

1. Bibeln är en helig skrift, men den är skriven av människor, för människor. Människor är alltid felbara, det är vad som gör oss till människor. Detta är en stor skillnad mot t.ex. Koranen, som ses som direktciterad från Gud och har egen gudomlig status. För att, ganska fritt, citera en föreläsare på Rel.vet. "Ni ska inte göra misstaget att jämföra Muhammed med Jesus och Koranen med Bibeln. Snarare kan man jämföra Jesus med Koranen och Bibeln med Muhammed". Alla fyra är heliga, men Muhammed och Bibeln är mänskliga och färgade av sin tid, inte gudomliga och eviga.

2. Tanken på att Gud skulle gett människorna ett "livs-facit" är helt främmande för min tro. Att det finns ett enkelt och utförligt regelverk som det bara är att följa för att finna frälsning går emot min gudssyn lika mycket som det går emot min människosyn. Det skulle innebära att det är lydnad och underkastelse som är trons grund men det är det inte, det är kärleken i relationen mellan Gud och människa. Gud vill inte ha oss i koppel, han vill se oss växa och hitta oss själva, så att vi med fri vilja kan välja att älska honom tillbaka, eller låta bli.

Så, är det bara en bok alltså? Nej, det är inte vilken bok som helst, det är fortfarande den viktigaste boken i livet, för den kan lära oss om Honom. Det är en bok som handlar om alla livets svårigheter och uppgifter, om glädje och triumf och om sorg och smärta. Frågor om existens och död, om godhet och ondska. Det är en bok som handlar om Människan och Gud, därför är det den viktigaste boken av alla. Men vi måste alltid vara medvetna om att det vi läser det tolkar vi utifrån vår förförståelse, utifrån vår tid och vår livvssituation. Är det något historien lärt oss så är det att varje tidsålder har tolkat texterna på sitt sätt och varje tidsålder har sett det som "den enda möjliga läsningen".
Min tro är på Gud, inte på Bibeln. I Bibeln står det om Gud och därför är den boken viktig, helig. Men allt som står i Bibeln är för den skull inte gudomligt.

Den livsviktiga döden

Hur man än vrider på det så är kristendomen en ganska dödsfokuserad religion. Inte så att döden är något i sig eftersträvansvärt eller heligt (ordet dödskult är visserligen tufft, men knappast applicerbart eftersom vi anser oss ha vunnit över döden), men döden är inte förknippad med slutet och mörkret utan med en ny början och med frihet. Precis som självaste Jesus i sitt liv var en viktig lärare och grundaren av en livsbejakande ideologi så var ändå hans verkliga storhet i hans död och uppståndelse. Genom sin död besegrade han döden och öppnade dörrarna för evigt liv.

Jag har alltid funnit något väldigt livsbejakande i denna smått morbida övertygelse. Vi lever inte våra liv i rädslan för att de ska ta slut. Man kan låta regnet slå en i ansiktet, ännu leende i visshet om att det är övergående. Man kan njuta soliga dagar sittandes i skuggan förvissad om att det bara är en vag försmak av det som komma skall. "Lev varje dag som om den vore din sista" heter en sån där klycha... Med en acceptans om att döden närmar sig finner vi en frihet att leva ut livet till fullo.

Är jag rädd för döden? Jag har fått frågan ett par gånger och det är ju inte helt lätt att svara på innan man står där vid avgrunden... Men njae, jag är inte rädd för -döden-. Däremot är jag rädd för -att dö-, den instinkt som alla har att undvika fara och smärta. Jag är precis som alla andra (antar jag) rädd för att det ska göra ont och ångesten ska vara det sista man känner i livet, och såklart att skiljas från alla mina nära och kära. Men när det kommer till kritan så är jag inte rädd för att lämna livet bakom mig och passera till den okända andra sidan. Det är något som jag, i sinom tid, ser fram emot. Att uppgå i ljuset, att bli hel i Guds famn. I mitt liv firar jag segern över döden.

Och om ni inte tror på mig så lyssna på en klok och talangfull man från andra sidan pölen som uttrycker det på föredömligt sätt:
Johnny Cash – Ain't No Grave

Vittnesbörd

Uttrycket vittnesbörd innebär att man berättar för andra om sina andliga upplevelser, främst om när man blev -frälst-, alltså när man träffade Gud för första gången. Detta fenomen är vanligt inom frikyrkor och kristna församlingar med lite mer Hallelujah! Vad man brukar kalla Hallelujah-kristna. Inte så att jag anser det vara något dåligt med att ropa halleluja och sträcka på armarna, det är bara inte min stil.... Jag skulle inte känna mig bekväm med det. Inom SvK är det inte så jättevanligt, snarare finns det en stämning av att det är lite fult att prata om sin gudstro, speciellt inför folk som inte delar den, som känner sig påhoppade, utsatta för "mission". Och så känner ju jag också, som att jag stör folk och kommer och ifrågasätter deras sätt att leva genom att berätta om mitt. Som ett stort fan av integritet vill jag inte att folk ska känna sig påhoppade. Men jag ser en poäng med vittnesbörd: Det här är vem jag är och jag skäms inte för det, jag är inte rädd för att stå upp för det.

Sååå... barn av min tid som jag är valde jag ett annat medium för min vittnesbörd: Facebook. Faktiskt känns det helt rätt. Det når ut till en ganska vid krets men alla är något mer än fullständiga främlingar, och folk väljer själv om de vill gå in och läsa, det ligger på min sida och inte någon annans. Hittils har jag fått ganska många positiva kommentarer...

Här är min vittnesbörd, version 1.0:

Jag tror inte på Gud för att någon har sagt det åt mig. Inga argument eller fakta eller citat fick mig att övertygas om hans existens. Tron är kärlek och tillit och det kommer innifrån. Hos mig är han alltid nära och fyller mitt hjärta, Gud är verkligare för mig än vad många människor är.
Gud kom till mig när jag var desperat och tvivlade på meningen med livet, eller så har han alltid funnits där men det krävdes drastiska omständigheter för att jag skulle släppa barriärer av förnuft, uppfostran och självbild och faktiskt se honom. Med honom kom ett perspektiv som är större än mig, större än idag och större än livets ramar. När jag såg honom såg jag hur vacker världen är, hur full av möjligheter, drömmar och kärlek den är. När jag såg honom såg jag hur älskad jag är, hur liten och obetydlig och ändå oändligt älskad jag är...
Tvivel är en del av varje relation och visst tvivlar jag på Gud precis som jag tvivlar på mig själv då och då. I det fria valet ingår både frihetens välsignelse och ensamhetens kalla tyngd. Jag väljer Gud på nytt varje dag. Inte för att jag -tror- på hans existens, utan för att jag älskar honom.
Varje dag ger jag av mig själv till honom i glädje, och varje dag tar jag emot ett överflöd av kärlek och frid. Varje dag underlåter jag att vara den bästa jag kan vara, jag gör inte goda saker jag borde och gör dåliga saker jag itne borde göra. Och varje dag blir jag förlåten, sedd och stärkt att bli en bättre människa. Gud är inte pekpinnen, Gud är en trygg stödjande hand som alltid hjälper mig att hålla balansen i stormen.
Amen.

Och vad är nu detta?

Åh, toppen. Ännu en blogg är kanske inte vad världen egentligen behöver...

Men här hamnade jag ändå! Kanske är den mest ett redskap för att samla och sätta mina egna åsikter på pränt, kanske är det också ett försök att motverka fördomar mot sådana som mig. Fördomar och aggresiva uttalanden mot hbt-personer, invandrare, handikappade, överviktiga osv. möts ofta av rejäla mothugg, men som troende kristen får jag åtminstone varje vecka läsa uttalanden som idiotförklarar mig och motståndet från allmänheten uteblir. Antagligen för att väldigt många delar uppfattningen om att troende är dumma och har många skadliga åsikter. Att kristna är homofober, abortmotståndare, nykterister, bibelfanatiker och allmänt vill återgå till att leva enligt någon skev bild av "fordom". Sanningen ligger rätt långt därifrån. Visst finns det kristna extremister, men den stora majoriteten idag är det inte, och jag vill ge en röst för alla oss mainstream-kristna. Observera dock att åsikter och tankar jag kommer ta upp här inte delas av ALLA kristna, jag talar bara för mig själv. Men det är en del av Svenska Kyrkan av idag: här finns plats för många olika sätt att tro på.


Ämnen jag planerar att skriva om: Tro, dopet, BIBELN (ska tydligen uttalas med tordönsstämma), mässan, synd och förlåtelse, exklusivism/inklusivism/pluralism, politik, änglar och vardag. Dessutom kommer det säkert bli litteraturtips, betraktelser, allmänna åsikter och en del utbrott av personlighet och galet pladder.